Livet som snart 20 år. Tankar och värderingar.
Ena dagen smala, andra dagen tjocka. Ena dagen vacker, andra dagen ful. En period av perfektion och en annan präglas av negativitet. Man funderar alltid över, vad skall mitt liv ge och hur kan jag bli ännu bättre. Det ska alltid finnas något som kan bli bättre, för aldrig är man sådär jätte nöjd. Imorgon kan du flyga till himlen. Imorgon kan du få allt. Man vet aldrig vilken väg som kan ge störst möjliga framgång. Varför skada sig själv? Varför känna ångest? Varför skära sig? Varför sluta äta? Varför stressa och varför ha panik? Andas, lev och "carpe diem" med ett finare ord. Sluta känna pressen, sluta känna ångesten. Sluta skada dig och börja ät. Sluta känna detta jävla behov av kontroll. Sluta skapa nya problem, då dina problem du har är tillräckligt. Tänk nästa gång, vill du att dina eventuella barn ska trampa i samma sköra skor som består av skam, skuld, ångest, hat och förtvivlan.
Vackra underbara du, du duger. Du är bra nog och du är sådär fin som du önskar att du va. Nästa gång du tänker att du inte duger... måla ett streck på väggen. Varje gång du gör något bra, måla en stjärna... En dag kommer du märka, stjärnorna är fler än strecken. Du duger. Du är bra, du är du.
Lite lördagsord ifrån jag. Träffade Anna idag och kom återigen in på diskussionen kring min mamma. Hur ska jag göra, det gnager inom mig hur jävla dum hon är och hur jävla sårad hon har gjort mig. Det gör ont inom mig att varje dag se henne framför mig, höra hennes hårda ord och ta emot hennes kritik. Det är svårt att hitta en bra balans mellan mina tankar och mina val. Jag står och trampar mellan två svar, ja eller nej. Jag får alltid kniven i hjärtat när orden om att jag var henne största misstag kommer i min åtanke. Jag mår bara illa av att vara hennes kött och blod. Jag känner en tom hatkärlek till henne som inte riktigt går att sätta orden på. Jag har lagt ett pussel men några bitar fattas fortfarande. Just nu är jag på toppen av ett berg bestående av lycka och framgång. TÄNK om hennes blick skulle möta mig och jag skulle hamna längst nere i denna jävla håla igen. Hålan av depression och sorg. Tänk om hennes ord återigen skulle få mig att tappa andan. Jag står och trampar mellan valen... vad, hur och när. Jag vill ha min mamma, men jag vill inte ha henne. De där är inte min mamma. Min mamma ska vara som i sagorna. Snäll, omtänksam och vacker.
En mamma. Ett så laddat ord för mig... mamma.. Jag säger lite som Mia Skäringer. Du kan välja själv när du en dag blir mamma. Låta bollen rulla vidare eller stoppa det. Jag kommer vara tyst, kommer inte berätta för mina eventuella barn om vad jag känner eller tänker. Kommer inte förklara varför utan kommer bara vara tyst. Kommer att gå en annan väg, för jag vill inte att dem ska förstå. Ingen ska förstå hur jag känner, för skulle folk förstå skulle dem tappa hakan. Jag är stark, så jävla stark och jag är jävligt bra också. Men just detta... just hon, gör mig så jävla svag.
Visst, må låta fruktansvärt bitter. Jag är inte bitter, bara fylld av tankar och funderingar kring livet och vad som är värt att lägga energi på. Jag har varit så djupt nere... jag om någon har fått upp ögonen för livet och vad som kan hända om vissa val blir till verklighet. Jag kan inte säga att min barndom har varit tuff, bara annorlunda med vissa stunder av svarta hål. Jag må ha en ryggsäck som skiljer sig ifrån mängden, jag må ha ett annat tänk kring händelser och jag må uppfattas som lite speciell - visst, jag kanske är allt detta. Men om sanningen ska fram, dem som säger detta om mig. Tänker såhär kring mig, dem känner mig inte. Jag reflekterar tillbaka till 8:an och 9:an. Jag kom till en skola där alla hade sina gäng, jag ville bara vara med. Jag ville bara vara en del av dem. En del av populariteten. Istället blev jag någon som sa vad hon tyckte, för jag trodde att ärligheten skapade vänner och att ärligheten visade vem man var. Jag försöker fortfarande tänka och reflektera över varför. Varför var det så svårt att flytta sig 2 cm så att jag kunde få plats? Varför var det så svårt. Varför satt det alltid fyra tjejer utanför detta rummet, varför pågick alltid alla händelser bakom stängda dörrar. Vi fyra tjejer som satt utanför detta rummet, vi var inte bjudna på denna fina tjejkväll. Denna fantastiska, coola, häftiga och partyfyllda kvällen. Hur jävla sviniga får man bli? Hur lågt får man som människa sjunka? Låta fyra personer lämnas i kylan. låta 8 ögon studera era leenden och era blickar. Alla är vi människor med känslor, alla kan vi gråta och alla kan vi känna? Det kallas ren mobbing, ren och skär utfrysning. Idag skrattar jag bara åt er. Jag vet att vi som lämnades utanför har kommit tusen meter längre än er som inkluderades. Kanske var det en lärdom. En lärdom av livets hårda skola.
Det var inte bara dessa inbjudningarna som kastades ut. Har ni hört om viskleken? Man börjar att säga "hon är..." i slutet får man höra "vilken idiot hon är" Det är riktigt äckligt med skvaller, rykten som sprids och uppfattningarna faller på plats. En person som blir uthängd hinner inte försvara sig, hen är redan dömd. Dömd av samhället. Hur ska 1 person kunna försvara sig emot 10. Äckligt.
