Stor i orden men liten på jorden.
En darrande hand......En svag kropp och en meter ifrån att falla.
Hur många gånger har jag vägt mig under en dag? Hur många olika dieter har jag prövat? Hur mycket har jag försökt att svälta mig själv i hopp om att uppnå det jag DÅ trodde var, perfektion? Hur många misslyckanden har jag genomlidit och valde istället att vräka?....Hur mycket har jag försökt att träna varje dag? Hur många kilon har jag som mest rasat och sedan gått upp det dubbla? Hur många gånger har jag slängt maten jag har lagat ihop för att jag inte kunnat äta det? Hur väl har jag studerat vad allt innehåller? Hur väl har jag räknat kalorier?
Jag är en helt vanlig tjej, det är sant. Jag sticker inte ut ifrån mängden och jag har inte några större problem egentligen. Jag har däremot haft stora problem, jag har gått igenom en storm och nästan drunknat i ett svart vatten innan jag äntligen slungades upp på en vass sten och därifrån sprang jag mig igenom en buske fylld utav taggar, för att slutligen landa i en hög av skit innan jag äntligen kom i mål...här är jag idag.
Som jag skrev ovan har jag gjort allt detta. Denna vanliga ångest, vem är jag och duger jag. Min kropp är inte speciellt smal, snygg eller några 23 inom vägen av byxor - men va fan spelar det för roll när jag är jag? Jag mer mullig och har passerat sträcket 60...65....70... men va fan gör det egentligen? Börjar man uppifrån så har jag ett ansikte med ett par gröna ögon, normal näsa och ett vitt leende... Jag kan vara rätt söt om jag vill, men kan också se fruktansvärt ful ut. Resterande utav mig däremot är... mulligt. Jag har rumpa vilket är bojkottat i dagens samhälle. Jag har lite större lår vilket inte alls faller storlekarna i smaken heller. Jag storlek 40 i skor vilket är godkänt. Jag har en relativt smal midja så tröjor såsom S klär mig. Mina byxor som så fint ska sitta på mig brukar landa mellan 30 eller 32... beror på modellen, jag har till och med lyckats klämma i mig ett par 38:or...
Detta är en kort beskrivning utav hur man utifrån kan se mig.
Ska vi återblicka och kolla på hur JAG såg mig själv.... för kanske två år sedan...ett år sedan.
Ful, fanns ingen person på denna planet som var så ful som jag. Det fanns inte en enda människa som var så tjock som jag var och det fanns inte en chans att jag skulle köpa jeans eller knappt gå ut. Jag måste vräka smink i mitt ansikte, annars ser jag hemsk ut och alla kommer kolla snett på mig när jag halv stressar runt. Alla kommer även kolla på hur tjock jag är... detta kommer dem främst studera. Klockan ringer runt 7 tiden, väga sig eller träna. Minimalt med frukost helst hoppa över om farmor inte vaknade och tjatade på mig att äta. Till lunchen skulle jag helst äta kakor, bullar och dricka kaffe latte. Ju sötare desto enklare att äta... Efter detta en hel dag av skola, vilket innebar en hög koncentrationsnivå och fullt fokus. Efter skolan MÅSTE jag träna, hur ska jag annars kunna äta? Eller så gick jag hem och åt... för att jag inte trodde att jag kunde bidra med något bättre. Skulle jag åka till havet eller sola med mina vänner så gällde det att inget äta, magen kunde annars puta och fläsket på min mage var enormt. Jag var fet och helst ska jag inte visa mig i bikini.
Igenom alla dagar åkte leendet på... Leendet som lurade tusen ögon och ett leende som bara blev där. Såhär såg jag då ut och även kände mig...har känt mig sedan 9:an...och långt innan de. Alltså, jag var värdelös, kass, ful, dum, korkad och hemsk. Skulle vara smal och perfekt... Bra betyg och all uppmärksamhet.
Jag har skadat mig själv rätt mycket. Jag kan inse det idag, samtidigt som detta är vardag för många tjejer. De flesta lever i en bubbla av oro av att inte vara perfekta. Perfekt finns inte. Idag är jag snart tjugo år och ser folk försvinna längs vägen. Jag vill inte vakna upp när jag är 40 år och inse att jag var bra nog eller rättare sagt är BRA nog. Jag vill kunna äta de där godiset under fredagen eller kunna ta fikan med mina vänner eller äta en glass efter middagen. Jag vill kunna äta, leva, njuta och må bra. Visst jag har 2-5 kilo extra på min kropp, men vem dör av det? Jag är hungrig av en anledning, jag går igenom saker av en andledning och jag skriver om detta av en anledning. Jag vill just nu springa tio varv runt jorden och längs hela denna väg skrika av lycka. Så känner jag mig i dagsläget, jag är lycklig och är det med tio eller fem kilo extra spelar inte så stor roll. Jag är här nu 2013-09-27 och gäller att leva som att varje dag är den sista.
- Sandra
